torsdag 1 maj 2014

Oj... Och åter igen Oj!

Tänk vad tiden går fort! 
Nu är det ett tag sedan jag skrev här igen!!!

Vet inte riktigt vad som händer... egentligen. Troligtvis ingenting. Eller det är inte sant det heller. Det händer mycket. Livet liksom bara knallar på...

Jag har inte berättat speciellt mycket vad som hänt, eller för den delen händer med mig, här. Ska ta och göra det.

Jag började ju på en utbildning i Göteborg i höstas. På Göteborgs Universitet. Det gick väldigt fort, alltihop!
Jag hade sökt flera utbildningar, bla Slöjd på distans på Umeå Universistet. Ren desperation att över att göra nåt av min situation! Slöjd utbildningen hade ju passat mig. Den var på halvtid och ju på distans så jag kunde ju ha varit här hemma samtidigt, med undantag för några träffar i Umeå. Men då hade jag ju fått sett Umeå och fått träffa min underbara stickkompis Marie, som bor där.
Men samtidigt hade jag sökt även till Göteborg, till en utbildning jag förmodligen aldrig trodde jag skulle komma in på och till Linköping, till deras design utbildning. Varför vet jag inte. Troligtvis för att om jag inte söker så finns det ju inte nån chans men om jag söker så finns det ju det. Knäppt?! Ja, jag vet! Dessutom har jag så oerhört dålig självkänsla, så jag tror ju inte att jag skulle kunna komma in någonstans. Inte jag inte!

Det gjorde jag dock. Kom in alltså! Jag kom in direkt i Umeå på Slöjdkursen och, OCH i Linköping på design utbildningen. Oj!! Nu var jag ju tvungen att dels läsa på om utbildningarna och välja. Att gå båda plus att läsa stickning på distans på 50% från att inte gjort något, jo, jag jobbade ju också på Ohlssons tyger, det gick ju bara inte! 

Slöjd kursen hade jag riktigt bra koll på.
Linköping var det betydligt sämre med. Och dessutom började jag inse att jag även kanske hade möjlighet att komma in på en utbildning på Göteborgs Universitet, dessutom. Jag låg bra till som reserv.
Började läsa på om Linköping och insåg ganska så snabbt att det liknade mycket av det jag hade bakom mig sedan tidigare, men att detta var på Universitets nivå. Kändes ju lite dumt att utforska min konsthantverks kreativitet, även om det hade varit roligt och säkert givande, ytterligare men i slutändan sitta med stora studie skulder och kanske inte kommit så mycket längre med det än vad jag redan är. Så det gick bort.

Andra antagnings beskedet kom och jag hade inte kommit in i Göteborg men jag var förste reserv på alla tre intagningskreteringarna som fanns för utbildningen!! Nu började det ju osa hett om detta!!!! Så för att få någon slags bekräftelse på att det troligtvis var möjligt ringde jag mer till studievägledaren och frågade om möjligheten fanns att jag skulle komma in. Hon kunde ju inte svara mig rakt, konkret, men sa att det var en utbildning som många hoppade av och tackade nej till pågrund av att mer parten av de sökande var äldre och ofta hade familj och så. Vilket det gjorde det svårt för många att lyckas börja utbildningen. 
Vad säjer man... OJ, oj, Oj, jysses!

Detta var andra veckan i augusti. Tänk om jag kom in?! 
Jag hade jobb tider till början av september på Ohlssons. Skolan började i början av september. Jag hade ingenstans att bo i Göteborg. Snurr, Snurr och åter snurr!!!

Vad var det då för utbildning? Jo, jag hade sökt en utbildning som heter Ledarskap i Slöjd och Kulturhantverk och vad jag trodde det var, var en utbildning till typ Hemslöjdskonsulent. Ett yrke som skulle passa mig perfekt i och för sig.

Jag kom in den 15 augusti! Lyckades slippa mina tider på Ohlssons i början av september mot att jag jobbade lite extra mycket veckan innan, sista veckan i augusti. Tackade nej till min plats i Umeå. Lyckades få ta i ett hyresrum hos en dam via stickcafé online på fb! Min älskade sambo åkte ner med mig på söndagen innan skolan började. Hade aldrig träffat damen som jag skulle hyra av, bara pratat med henne på telefon. En gång!!
Men det kändes okej, hon var okej, rummet var okej, litet men ok.

Så jag började plugga i Göteborg. Planerna var att jag skulle veckopendla. Damen jag bodde hos var oftast hemma då hon var pensionär, dessutom en sjuklig sådan, visade det sig. Hon var i och för sig mycket aktiv i en kör och politiskt. Och hon hade redan på söndagen när vi kom fiskat efter var vi stod politiskt. Och jag är så där lagom intresserad, måste jag erkänna. Det kom även fram ganska så snart att hon jobbat som kurator/psykolog och var smått intresserad av att analysera människor i sin närhet. Vilket jag inte är så förtjust i och just då var jag dessutom i en ytterst utsatt situation. Jag hade sprungit på ganska så fort, jag ville så gärna lösa min situation! Slippa ha arbetsförmedlingen i nacken och alla andra krav som jag själv ställde på mig. 

Jag ville bli någon, vara någon jag också. Inte bara en arbetslös jäkel som slet som ett djur för att hinna med barn, söka jobb och jobba extra utan att se någon framtid i det!

Dessutom hade jag fruktansvärd hemlängtan!
Det var ju som att vända på min tillvaro upp och ner, eller nåt!!!

Sen visade det sig att utbildningen dessutom var aningen ostrukturerad. Vi hade ständiga schema ändringar, slutade mycket tidigare än vad schemat var vissa fredagar, vilket gjorde att jag satt av massor av tid i Göteborg som jag egentligen kunde ha varit hemma. Frustrerande!!!
Jag kämpade också med att få studiemedel ifrån CSN, då det visade sig att jag saknade några poäng sedan tidigare och att jag inte skulle få studiemedel förrän jag kunde visa att jag klarat dessa poäng. Hemskt jobbigt! 
Allt detta och det som varit innan hade gjort att jag var ständigt på högvarv! Jag kunde inte koppla av! Njuta av att jag hade några egna timmar för mig själv i Göteborgs härliga innerstad! Utan jag var bara frustrerad och vart det mer och mer!!!

Det hela slutade i.... jag vet inte vad jag ska kalla det för... pannkaka, nej... platt fall, nej.... väggen, både ja och nej, kan jag tycka såhär i efterhand...

Kroppen sa ifrån! Slutade fungera! Jag sjuknade in i nån slags magsjuka, det bara rann ur mig, åt alla håll! Detta hände en helg. Sen vill jag inte äta! Nån gång där tog jag också ett mindre antal insomningstabletter. Jag ville helt enkelt inte mer. Tabletterna hade dock ingen verkan. Som tur var, tycker jag nu. Men på nåt vis lyckades jag inse att jag behövde hjälp och lyckades samla kraft så att jag fixade det. Det blev sjuktransport till akutpsyk och inläggning på sluten avdelning.

Och sedan har livet mest handlat om att komma igen. Få kroppen att fungera som den ska igen, vilket den inte gör riktigt ännu. Allra först var det att inse att livet var, är värt att leva! Det är det verkligen! Jag vill se mina pojkar växa upp! Jag vill dela mitt liv med min älskade sambo och jag vill finnas här i min egna lilla tillvaro.

Jag försöker att ta en dag i taget. Även om det är svårt, då jag är en människa som är oerhört duktig på att skrapa ihop, samla ihop och hitta, fixa nya vägar vidare. Men jag vill inte göra det den här gången också... För jag vet inte vad som händer nästa gång. Jag är inte så säker på vad jag gör då och om jag klarar det. Jag vill ha hjälp! Och dessutom måste jag få min kropp att fungera som den ska. För även om jag i skallen kan tycka att "Va fan... Jag är ju hyfsat bra! Varför går jag så här?" så talar kroppen om för mig att så är det inte alls! Genom att jag inte blir frisk ifrån den förskylning som jag nu burit på i över 4 veckor eller att min mens spårat ur totalt, under lång period var den borta helt och sen kom den för att inte sluta utan att jag behövde hjälp genom tabletter eller genom en helt förlamande trötthet som kan slå till när som helst eller en migränliknande huvudvärk som också bara kommer, oftast utan förvarning och till sist men inte minst att jag inte sovit en natt på ett halvår utan någonslags tablett hjälp!

Så är det....
Men jag har hittat tillbaks till stickningen i alla fall och jag ska någon annan gång skriva om vad jag stickar på! För det är ju flera saker samtidigt som vanligt :)